Det Goda

av Dr. Avery Solomon, matematiker
För Platon var verkligheten det Goda, det Sanna och det Sköna. Vad menade han med det Goda?

Det goda för alla varelser och företeelser är att vara sig själv, i sig själv. Godhet innebär acceptans. Att acceptera sig själv och andra. Det goda är att vara nog i sig själv. Vi duger och är goda precis som vi är. När vi känner oss själva på det sättet, när vi inser att allt och alla är vad de är, förstår vi att de alltid är verkliga i Platons mening. Det goda är livets helhet, helighet. Även i de äldsta tibetanska skrifterna beskrivs verkligheten som det Alltigenom goda och det tillstånd, i vilket det förverkligats kallas "den självfulländade naturen".

Platon använde solen som metafor för det goda. Solen skiner på allt och alla utan åtskillnad. På liknannde sätt skiner det godas inre sol i oss alla, och lyser upp allt som vi upplever. Liksom solen har det goda en stor strålkraft. Det står inte i motsats till det onda, det är bortom motsatserna. En människa som funnit det anstränger sig inte för att göra gott, hon är god av sig själv och utstrålar godhet till alla. En sådan person accepterar att hon/han är ett med alla", så det sker spontant.
Det goda är både aktivt och stilla, allestädes närvarande. Det är både bortom allt och inneboende i allt. Det goda är vänligt, milt och ömt. Det är helhet. Ingenting är det främmande. Ingenting är utanför det. Det är att vara i harmoni, i balans, i takt, att återförenas med sig själv.

Vi kan inte bli goda. Godheten är vår sanna natur. Vi kan avlägsna det som hindrar oss från att komma till insikt om det goda, för att ta det som vi redan är och alltid har varit i besittning . Då blir vi medvetna om den tidlösa dimensionen av vår erfarenhet, ett tillstånd som gör det möjligt för oss att leva i frihet och fred.